Samuel

Appångesten

Det är här det börjar. Under Nattvakten i soffan. 2011 är fortfarande ungt och Samuel Petersson har aldrig byggt en app. Han har däremot byggt en Socket Server i Java så att man kan spela minigolf mot sina kompisar över nätet och ett program i C# som automatiskt uppdaterar ip-numret till en dns-server. Men nu ligger han alltså i soffan. Det tar honom en vecka att plöja Beginning iPhone 4 Development. Han byter ställning då och då. Snurrar lite grand. Lutar huvudet i handen. Nu dricker han kaffe. Nu dricker han mer kaffe. Alltid ur den lilla farmorskoppen som är hans favorit. Så har det gått en vecka. Han reser sig upp och slår ihop boken.

Tre månader senare är Samuel en rutinerad appmakare. Många tror att hans hjärnkapacitet är trippel. I slowmotion ser han hur någon stannar till i Pallazzot. Tänker apptankar. Samuel ler. Han är en vänlig man.

Så en dag ringer Luger.

-De mejlade, säger Thomas Hemark.

En vecka senare samlas hela Pallazzot för att slänga ur sig allt i idéväg. Martin Permer slänger ur sig sin starkaste idé och skrattar sitt idiotskratt.

-Tänk dig att man hela tiden kan se vilka artister som kissar just nu. Det skulle jag vilja se. Den appen MÅSTE jag ha!

Ingen tycker det är bra. Någon tycker det är lite skoj att Martin skrattar så mycket åt sin egen idé. Sedan upprepar Martin idén. Och skrattar igen.

Det har nu gått två månader. Vi befinner oss i högsommaren. Jonas Törnqvist ringer kollegan Thomas Hemark.

-Men hur gör vi nu?

Thomas suckar. Tänker att det är fan att de lovade så mycket. Men samtidigt att de ju ville allt. Och nu, i sommarstugan på Öland med flickvän, det första mötet med hennes föräldrar. Första dagen har gått bra och Thomas kände till för någon timme sedan lycka.

-Vad gör du Thomas?, frågar flickvännen.

-Äh det är bara lite jobb, säger han.

-Det är INTE, LITE, JOBB, säger Jonas i telefonluren.

De följande dagarna är det svårt att kommunicera med Thomas. Hålögt sitter han på stugverandan med sin laptop. Han känner ångest. Men han vet att allt kommer att ordna sig. Tre dagar senare skriver Jonas på skypen: Testversionen är uppe. Nu går jag och tar livet av mig.

Nu kommer Jonas Benjaminsson fram till mig. Han har läst min artikel.

-Varför skriver du så här?

-För att det är intressant med sprickorna och det möjliga raset, svarar jag.

-Men du missar ju helheten när du lyfter fram några enstaka ångesthändelser så här. Så här ser ju varje projekt ut.

-Jag har lyft fram det jag tyckte var läsvärt.

-Men allt vi gjorde rätt då? Det här var ju ett projekt som gnistrade av energi och vilja. Hur vi började med att sålla bland husets alla idéer. Kolla vilka som var genomförbara. Hur jag sedan satte mig och skissade och hur det började programmeras parallellt. Kunde man jobba med augmented reality eller inte? Kunde vi få en kompiskoll att fungera?  Hur alla våra delar i maskineriet var aktiva. Hur du kopplades in för att sätta texterna. Hur det ena gav det andra. Hur vi diskuterade funktionerna fram och tillbaka. Hur vi kämpade för att inte ge avkall på nästan något. Hur vi tillbad vår vision så högt att inget fick stå i vägen. Att 20000 sedan laddade ner den till iPhone och 3000 till Android. Att folk älskade den. Ja, kanske något sånt kunde få vara med i din så kallade artikel.

-Ja, kanske det.

-Och du tänkte inte skriva något om hur appen fungerade och vad den innehöll heller?

-Nej, jag hade inte tänkt det. Jag fokade rätt hårt på några få människor och lät bli själva appen.

-Det håller inte.

-Tja jag vet inte riktigt. Jag går nu. Måste sova på det här. Vi ses i morgon.

 

 

Tags: / / / /


Alla