notes

The HIEP Orchestra

Det är vinter år 2011. Göteborgs puls är låg, och de slitna gatorna ligger iskalla och öde i frosten. På en krog i Linné sitter Mats Tellving och Fredrik Ganslandt och begrundar livets realiteter. Återigen pratar de om Hey, it’s Enrico Pallazzo och återigen förklarar Fredrik vad det är. Denna gång snuddar förklaringen vid att Pallazzot är ett kultur- och mediahus. Mats tänker högt och säger:

-Men då ska ni ju ha det?!
-Vad?, undrar Fredrik.
-En orkester! Som The CBS Orchestra eller Radioorkestern. Ett mediahus med aktning HAR EN ORKESTER!

Det har gått snart ett halvår sedan det bestämdes, sedan The Hey it’s Enrico Pallazzo Orchestra skapades. Mats Tellving och jag har stämt möte på kvarterskrogen. Jag släntrar in och slår mig ner. Mats börjar genast berätta om varför han inte ser jazz som en musikstil utan ett förhållningssätt: musik som är delvis komponerad och delvis improviserad.

-Många gör ju allting från komposition till slutproduktion i dator. Det är inte ett alternativ för mig. För mig betraktas en låt som en komposition, ett recept, som sedan kan komma ut på olika sätt, i en Pallazzoorkester eller en kvartett eller någonting annat. Inte ett original som spelas in en gång och fastslår att så ska minsann just den låten alltid låta. Jazz är musik som är gjord för att framföras och tolkas i realtid.

Mats ger inte mycket för det solitära pillandet med en produktion. Han tycker det tar en jävla massa med tid. Att det dessutom är bättre att lägga tiden på att repetera in någonting tillsammans med kompetenta musiker och sedan spela in det.

-Det tar ju bara själva låtlängden i sig när man spelar in något live i studio.

För ett år sedan samlades Mats tillsammans med tre vänner i hans lägenhet och lagade mat. Drack vin. Pratade. Till dess att ögonblicket infann sig. Det var dags att lyssna på varandras musikaliska verk. Verk som producerats av var och en, utan någon annan inblandad. Allas stycken hette Tonen C och innehöll minst ett taktartsbyte. Så hade det bestämts av Fredrik Rixman denna gång.

-Med regler blir saker gjorda, säger Mats. Så enkelt är det med det.

Så satt de alltså där lite lagom lulliga. Smuttade på vinet. Lyssnade på det som blivit gjort.

-Det är likadant med Pallazzoorkestern. Och en av anledningarna till att jag skrev ett orkestermanifest. Sätter man upp regler så släpper prestationsångesten. Dessutom tillhör då låtarna inte dem som jobbat fram dem, utan, som i det här fallet, Pallazzoorkestern. Man måste alltså inte stå bakom och förklara och försvara det man gjort utifrån sin egen måttstock. Nu finns Pallazzoorkesterns måttstock att förhålla sig till. Det gör det lättare.

Manifestet får alltså saker och ting, läs musik, gjorda. Man kan i manifetstet läsa uppmaningen: Dra dig till minnes hur musik lät på cirkus eller på en burlesk cabaré. En instrumental underhållningsmusik som uttryckte mystik, fantasi, pompa, ståt, storytelling och en smula banalitet. Hur skulle denna musik ta sig i uttryck på 2010-talet?

Mats funderade när han skrev manifestet på varför man så sällan hör en helt instrumental orkester som lyckas dra blickarna till sig. När kan instrumental musik ha hits? Funderingarna ledde till cirkusmusik, filmmusik, Twin Peaks. Och för att stämma i bäcken lade han till att ”rytmiska piruetter som, metriska modulationer, bajsnödiga synkoper, polyrytmik och annat pubertalt skall vara djupt motiverat om det skall finnas med.”. Vad var det som gjorde att han behövde sådana bromsklossar för orkestern?

- När man tittar på medlemmarna i orkestern kan det vara frestande att sätta dem på prov. Men det är ju inte alltid det avancerade som är bra.

I Pallazzoorkestern finns det nu åtta medlemmar, förutom Mats själv. Och för att fånga in dem i projektet kommer vid till den andra anledningen till manifestet. Mats säger leende:

Manifestet fungerar som en rekryteringsannons. Ett sätt att sålla agnarna från vetet. Hitta de som kunde brinna tillsammans. Tro på något.

Olli Rantala och Fredrik Rixman går masterprogrammet och David Akelius musikerprogrammet. Björn Cedergren är en av Sveriges bästa jazzsaxofonister idag. Johan Birgenius, Anders Gabrielsson och Johan Holmberg lever på musiken idag. Tomas Hulenvik är kontemporär kompositör. Och så då Mats, utan den lika gedigna musikutbildningen, men med visionen. Det är alla nio. Jag frågar om det inte är dags för första repningen snart.

Än så länge är det bara snack. Det finns ju ingenting, säger Mats. Vi har lite kompositioner och vi vet ungefär hur vi ska spela dem. Thomas har skrivit färdigt en hel låt. Så, det börjar bli dags att leverera.

Jag nickar och håller med. Samtidigt så finns de ju.

Ja, även snack kan skapa ett varumärke. Finns vi i människors huvud så finns vi ju. Men jag slipper gärna tänka på hur någon sorts slutprodukt ska bli. Det är till och med så att det inte är så viktigt. Det som är viktigt nu är att ta nästa steg.

 

Tags: /


Alla