permer

Kriget i Kristianstad

Martin Permer

Copywriter.

Han brukade sova som ett barn. Men den där septembernatten 1998 fick Martin aldrig påhälsning av John Blund. I hans kropp rådde ett kreativt kaos som han inte kunde reda ut. Som produktutvecklare på Skånemejerier var han van vid att hantera ett ständigt surr i kroppen av ofullbordade idéer. Men den här natten var annorlunda. Martin Permer kände sig för första gången i sitt liv ensam. Om han skulle dö nu, skulle någon höra honom skrika? Fanns han ens? Hur andas man? Ofullbordade frågor växte till hjärtklappande panikångest. Han var tvungen att se en medmänniska, att finnas. Han kastade sig klarvaken och svettig ut på Kristianstads gator.

Ingen utav stadens 35 711 invånare syntes tyvärr till denna septembernatt. Martin gick snabbare och snabbare i sin jakt på vittnesmål om mänslkigt liv. När han rundade Västra Storgatans tredje hörn såg han en gestalt som tornade upp sig i mörkret. Martin sprang mot det mänskliga, som ett barn som möter sin affärsresande far på tågperrongen efter en veckas separation. En iskall ilning for genom hans kropp när han såg att det inte var en vem utan en vad.  Två sopsäckar  hade ställts på varandra utanför Frimurarhuset. Det var bara ännu ett dött ting i Kristianstad.

Ibland kommer de mänskliga drifterna som en räddning och så var det även nu. När Martin håglöst vandrat i två timmar ersatte hans trängande behov av mänsklig kontakt med ett trängande behov av föda. Det kom som en påminnelse om att Martin fanns. Hungern tröstade honom på hela hans väg tillbaka till bostaden. Han strosade förnöjt i vissheten om att det fanns mål och mening med hans färd, om så bara för stunden. Väl inne i sin kokvrå tog han meditativt fram sin gjutgärnspanna och såg den sakta värmas på hällen. Efter sju minuter var det dags. Han la förnöjsamt ner fyra skivor bacon i den tysta pannan och njöt av ljudet och aromerna som spreds i köket i samma stund som det kylskåpskalla mötte det glödvarma. Han fylldes av ett lugn i takt med att köttet minskade i omfång och ökade i krispighet. Skivorna behövde bara en halvminut efter att de hade vänts innan det var dags för Martins belöning. Han mådde bättre redan nu, men skulle snart må bra på riktigt. Han tog fram ett oöppnat paket av Skånemejeriers helfeta mjölk och ett glas utan sprickor. Han dukade åt sig själv på diskbänken, tände ett ljus och åt och drack i mörkret. När han tog en första klunk av mjölken förstod han varför han legat sömnlös. Han arbetade med den här vätskan, såg den varje dag och älskade den. Han hade utvecklat sveriges första helt laktosfria mjölk, skånes bästsäljande högpastöriserade mjölk med extra lång hållbarhet och filmjölk med afodosilus och kiwi-smak. Men mjölken var gjord och därför kände sig Martin Permer också förbrukad. Insikten var som insikter brukar: smärtsam och nödvändig. Han fnissade till när han skar upp sin första baconskiva över hur länge självbedrägeriet hållt honom i ett järngrepp. Han förde gaffeln till sin mun och började tugga. Fläsket var salt och han tog en klunk mjölk innan han hade tuggat ur. I Martins finstämda gom blandades laktosens klistriga sötma med köttets rökiga sälta likt ett par tvillingar som varit åtskilda sedan födseln. De trivdes och frodades och dansade samba i Martins gomsegel. Martin började skratta så att små mjölkindränkta bacon-bitar flög ur hans mun som konfetti vid ett Milano-derby. Att han aldig hade tänkt på det tidigare! Att ingen annan tänkt på det tidigare!

Om du var i Kristianstad en septembermorgon 1998 och undrade varför en man i 25-årsåldern med hornbågade glasögon sågs dansa hoppsasteg nerför Östra Smalgatan får du här din förklaring. Mannen du såg hade för första gången i sitt liv fått en vision. Martin hann knappt innanför dörren på Skånemejerier innan han skrek åt sekreteraren i entrén som egentligen han inte kom ihåg namnet på: ”Du!” ”Skicka ett brådskande fax till alla cheferna nu på direkten och be dom komma till mitt rum”. Han sprang ner för korridoren och skrek över axeln: ”Säg att det är väldigt brådskande!”.

Har du någonsin sett en människa med en vision? Har du någonsin sett en människa berätta om sin vision, vilt gestikulerande, framför ett gäng med oinvigda, ofrälsta icke-visionärer? Om inte, kan du skatta dig lycklig för det är en mycket sorglig syn. Martin var så inne i sinn berättelse om skånemejeriers nästa storsäljare Baconmjölken att han saknade förmågan att se situationen utifrån. Hade Martin tagit ett steg tillbaka i det läget hade han möjligen kunnat värja sig för den stundande katastrofen. Han var fullständigt oförberedd på sitt livs första ovillkorliga ”NEJ”. Ingen av cheferna trodde på hans produkt för en endaste sekund. Tyvärr slutar inte vår historia där.  Beslutsamheten bet sig kvar i Martin Permers kropp när hans sprudlande entusiasm förbyttes till bitter revanschlusta: ”Då gör jag det själv”, väste han fram med en blick så svart att hela konferensrummet mörknade. ” Jag har kontakter och kontanter nog. Ni ska få ångra er allihopa!”. Martins ord ekade hela vägen till banken i Krisitianstad där vem fan som helst kunde få lån för vad fan som helst i slutet av nittiotalet. Det enda som Martin inte pantade den dagen var sin själ.

700 000 liter baconmjölk levererades två veckor senare till Stora Torg. Alla skrattade gott åt Martin när han stod och viftade in lastbilarna oförmögen att släppa det som nu snarast kan liknas vid en manisk fixering. Kristianstadbladet hade inte mindre än tre utsända på plats för att dokumentera händelsen:  båda sina fotografer och en reporter. Kristianstad är en stad av den storlek att ryktet om 700 000 liter baconmjölk sprider sig på mellan 20 och 30 minuter. Alla var inte där. Men de allra allra flesta var det. Den före detta produktutvecklaren, numera byfånen ställde sig på torget och väntade på att pengarna skulle strömma in. Han slickade sig om läpparna när han räknade på en eventuell intäkt. 700 000 liter mjölk á 29 kronor litern skulle ge honom i runda slängar två mille innan dagen blev kväll. Den kritiske läsaren funderar kanske över hur rimlig beräkningen är att varje enskild Kristianstads-bo skulle köpa närmare 20 liter baconmjölk i ett svep. Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte var något som Martin Permer hade funderat över. När kvällen randades hade han sålt fyra liter. Polisen tyckte inte att Martins mjölklager var ett estetiskt tillskott på stadens största torg. Martin vädjade om en chans till, en dag till. Innan natten blev till dag var Martin inlåst på sanitoriet och 699 996 liter baconmjölk konfiskerades. Polisen var tvungna att upplåta större delen av häktet åt baconmjälken, som skulle agera bevismaterial i en framtida rättegång.

I hela norden började det pratas inom mejeribranschen om att göra en ”Permer”. Han hankade sig fram på Kristianstads gator som en vandrande vålnad. Han åkte ut och in på sanitoriet och för varje dag, månad och år som gick föll han längre och längre ner. Stadens socialkontor betrodde honom inte ens med pengar utan gav honom värdekuponger på McDonalds. Under de gyllene bågarna på Döbelsgatan 16 åt han dagligen i sju års tid sin ”frunchdag”, ett osmakligt mål av processerat McDonalds flott som han intog vid 15.00. Han var alltid noga med att inte få någon bacon på maten och att kaffet skulle serveras svart. Eftersom hans frunchdag sammanföll med skoldagens slut hoppade barnen muntert upp och ner utanför snabbmatsjättens fönster och pekade på den beklämmande gestalten på väg hem från skolan. Martin var likgiltig inför deras gliringar. För övrigt hade inga barn i Kristianstad döpts till ”Martin” sedan den ödesdigra septemberdagen för sju år sedan.

En aprildag 2006 klockan 15.02 hände det. En elev från Lejonskolan skulle precis avsluta sin första prao-dag hos hamburgerjätten när han såg byfånen stega fram till kassan. Permer grymtade som vanligt fram sin beställning under den slokhatt som var hans enda skydd mot omvärldens hån. – Supermålet. Ingen bacon. Svart kaffe efteråt. Hys inget agg mot prao-eleven för ni hade gjort samma sak om era kompisar stod och spänt tittade på. Till det löpande bandet kom givetvis en beställning med extra bacon som överlämnades till Martin med en illa dold munterhet. Martin Permer var van vid hånen och anade ingenting när han vecklade bort det flottiga pappret och tog sin första tugga med rökt fläsk på sju år. Martin spottade diskret ut sin tugga. Sedan blev det knäpptyst i lokalen. En halvtimme säger de som var där, men i själva verket var det bara 27 sekunder. Tystnaden bröts av ett vämjeligt hulkande under slokhatten som stod i skarp kontrast till ljudet av det uppdämda skrattet hos besökarna, personalen, och barnen som såg på tryckta mot fönsterrutan. Flinen gav Martin energin som behövs för att förvandla sorg till ilska. Hans ögon mörknade, hans knogar vitnade och ansiktet blev högrött. Ett gutteralt vrål ekade i väggarna och fick salladen att slokna på tio nygjorda McFeast som låg i stålrännan bakom disken. Sen sprang Marin, rakt mot Prao-eleven utan att bekommas av stolar och bord och kunder i hans väg. Han kastade sig över disken i sin jakt på den finniga femtonåringen som sprang mot kylrummet. Pojken hann nätt och jämt låsa innan hans bödel hunnit ifatt honom. Martin Permer slog och slog och skrek ut sin sjuåriga vanmakt. Ingen i Kristianstad hade sett något liknande. Byfånen hade tappat fattningen fullständigt, han skallade, han sparkade och han slog sina händer blodiga i minuter. Tills han i ögonvrån uppfattade hur en anställd tryckte på larm-knappen. Han stannade till i sin bärsäkargång. Och insåg. Han måste fly.Tiden hade kommit för honom att lämna staden.

Det tog honom lite drygt en kvart att springa till E22:an. Det började skymma redan innan hanställde sig längs vägkanten i hopp om att få lift. Men det här var inte 1951 och Martin Permer var inte Jack Kerouac. Det är inte alla som vet att Sveriges lägsta punkt ligger längs E22:an utanför Kristianstad. Men Martin Permer visste att det bara var ett 100-tal meter till det som en gång i tiden var Nosabyvikens botten. Där la han sig för att självdö, 2,41 meter under havsnivåns yta med motorvägsdammet slingrandes kring sina lemmar som en sista smörjelse. Allt pekade på att den 12:e april 2006 skulle bli Martin Permers dödsdag. Ljuset. Han var på väg till ljuset.

Mannen i den blåa Volvo V70:n hade väntat länge på en bensinstation. Hans urinblåsa sved och han förbannade landsbyggden när han svängde in till vägkanten i jakt på ett lämpligt ställe. Innan han såg Sveriges lägsta punkt hade han redan knäppt upp knappen ovanför de svarta kavajbyxornas gylf. Han trippade på ett löjeväckande sätt genom gräset i ett desperat försök att rädda sina skinnskor från onödigt slitage. Det var det enda klädombytet han hade med sig inför morgondagens konferens med jänkarna på White Clover. Martin vaknade inte av urinstrålen som träffade hans kropp. Han vaknade inte heller av skriket från den kostymklädda mannen, upplivningsförsöken eller marken som skrapades mot hans ben när han släpades till bilen. Martin hade bestämt sig för att sluta leva, även om hans kropp var varm och hans hjärta slog. Han var redan på alla väsentliga plan någon annanstans.

När den kostymklädda mannen med Martin Permers kropp i famnen kom till sjukhuset i Kristianstad fick han vända i dörren. ”Vi kan inte ta emot honom nu.” sa den musliknande sjuksköterskan ömt. ”Polisen har varit här och letat efter honom, så du får anmäla honom till stationen först.” Hon la huvudet på sne och lugnade mannen med kostymen som inte såg alldeles bekväm ut med den upplysningen.”Jag tror inte han är farlig”, fortsatte hon. ”Men jag vill vara säker på att allt går rätt till, om du förstår vad jag menar”. Mannen i den blåa Volvon fick nöja sig med väganvisningar till Kristianstads häkte. Han stuvade in den livlösa kroppen i framsätet och begav sig mot stationen. När han kom fram till parkeringen slogs han av en starkt syrlig och rökig doft av sexårig baconmjölk. Han lämnade kvar  Martin i bilen och följde lukten mot ingången. Han fann odören okänd men tilltalande. Så tilltalande att han redan i  polisbyggnadens entré hade glömt av sitt egentliga ärende. Poliserna som stod i vestibulen förstod direkt att mannen inte var från Kristianstad, eftersom han frågade vad det var som luktade. Medan konstaplarna började babbla i munnen på varandra om ovidkommande detaljer som huruvida det var på Stora Torgs östra eller västra sida som mjölken hade konfiskerats insåg mannen med kostymen varför han kände igen historien. Som VD för Arla Foods kände Jens Bigum mycket väl igen berättelsen om Baconmjölken. Det kittlade till i hans kropp när han insåg att han stod på för mejerivärlden historisk mark. Det var härifrån som uttrycket ”Att göra en Permer” uppfanns. Trots att han borde se till att få ordentlig vila innan sitt möte bad han poliserna om att få ta sig en snabb titt på mjölken. Kanske han skulle kunna få ta en bild, så att hans kollegor skulle tro honom? Han blev ledd genom häktets korridorer och släpptes in i den fjärde cellen på vänster sida, en av många som upptogs av de sura förpackningarna. Jens Bigum lyfte på en av paketen och förvånades över dess tyngd. Han vände på tetran och hörde hur det dunsade när den sura baconmjölkmassan träffade förpackningens överkant. Han frågade polisen om han fick ta med sig ett paket. Konstaplarna funderade på om det kunde räknas som förstörelse av bevismaterial en halvminut. De kom fram till att ett paket mindre inte hade skadat utredningen och skickade med mannen en förpackning. Jens Bigum gick nöjt till sin bil med det sura mjölkpaketet tryckt tätt till kroppen. Han slet upp förpackningen i bilen med händer som skälvde av skräckblandad förväntan inför vad som skulle finnas däri. Mannen som fortfarande låg i framsätet var sedan länge bortblåst ur mejerimagnatens tankar. Han tittade ner i det öpnnade paketet medans dofterna spreds i bilen. I botten av förpackningen låg den. Världens första bacon-ost. Han såg något som fladdrade till i ögonvrån och ryckte till. Det var den medvetslösa Martin Permers näsborrar som utvidgades till kapsylers storlek. Arla Foods VD såg sakta på livet som blev till framför sina ögon. Ett öga som blinkade till, en nacke som ryckte. En liten, liten trött arm som trevade i bilen efter mänsklig kontakt, som letade sig fram till kostymbyxornas knä och där mötte en hand som den omslöt. Ögon som sakta öppnades, läppar som rör sig. När liv blir till är ord överflödiga. De såg på varandra i samförstånd en stund innan de smakade på osten. De satt uppe hela natten och hjälpte varandra att förstå vilket otroligt sammanträffande som ägt rum.

Jens Bigum hade varit nervös i månader över hur han skulle lyckas med att slå sig in på den amerikanska marknaden. Det hade han inte behövt vara, White Clover Dairys chefer tvekade inte för en sekund. Allt de behövde var att få smaka. Ögon tårades och läppar slickades och osten hyvlades och siffror överslagsräknades. Martin Permer rätade på ryggen för första gången på sex år. Och sedan dess har han stått rakryggad.

Han bor numera i Göteborg där han tillbringar sina nätter sovandes som ett barn. Han är anställd av företaget coacha.nu och håller föredraget ”Framtidens produktutveckling”.  I år är Baconosten inne på sitt femte år på den amerikanska marknaden, där den fått företag som Sandy’s att skära ner kostnaderna för en ost och bacon burgare med rekordartade 7 procent.  Baconostenär den egentliga anledningen till Arlas succcé på den amerikanska marknaden. Tyvärr är dock frågan om baconmjölk fortfarande så infekterad inom den svenska livsmedelsbranschen att hela historien har mörkats. Siffrorna talar som vanligt för sig själva: www.lantbruk.com/arla-utokar-i-usa/2011-08-19

 

Tags: / / / /


Alla